Till startsidan för  kommun
Use Google to translate the web. We take no responsibility for the accuracy of the translation.

DÖLJ MENY

Berth Belfrage

Innan kaffet i Uppsala

Det har gått ganska många år sen jag skrev mitt första manus. Väldigt osäker på min förmåga steg jag in i huset i Uppsala för att tillsammans med min medförfattare få domen. Åtminstone kändes det så.
Domaren i det här fallet var han som ägde det lilla förlaget och dessutom var professor i padagogik. Han hade frågat om vi kunde tänka oss att skriva ett häfte om biologisk orientering för högstadiet.
För min egen del var jag till en början mycket tveksam. Inte för kunskapernas skull, men när jag tänkte tillbaka på resultatet av mina uppsatser i skolan insåg jag att detta skulle bli en verklig utmaning. Men det kändes ändå rätt att försöka.
Vi satt nu därhemma hos honom runt ett slitet arbetsbord och han hade tagit fram vårt manus från en hög med papper. Han såg uppmuntrnade på oss och sa att vi hade gjort ett bra jobb men många bra idéer, men att han hade en del synpunkter.
Dessutom skulle vi också få titta på några bilder som en tecknare hade gjort efter våra skisser. Det lät ju bra och stolen kändes med en gång lite mjukare.
Vi fick vårt rättade manus. Synpunkter hade han sagt. Det knöt sig i magen.
Bara rött med pilar, överstykningar och andra ändringar. Knappt en enda mening verkade duga. Den första tanken som flög genom mitt huvud var: varför hade jag gett mig in på det här? Den andra tanken var: lika bra att åka hem till Mariestad direkt.
Han undrade om vi ville ha en kopp kaffe innan vi går igenom materialet. Det enda jag fick fram var ett: ja tack, och det räckte för stunden. Ögonen lämnade inte allt det röda för en sekund. Han hade väl sett på åtminstone mig att det var dags för kaffe.

Efter kaffet

Han visade oss en annan bok han höll på med och hur text och bild kan samverka i ett läromedel.
Han var så tydlig med att inte en enda bild bara skulle vara dekorativ utan också förstärka budskapet och ge upphov till reflektion. Han gav exempel på hur viktiga bildtexterna var och att vi inte skulle vara rädda för att skriva frågor till bilderna. Allt verkade så självklart när han satt och berättade. Snart hade han lett oss in på vårt eget material utan att vi knappt märkte det. Han visade på att vi hade byggt upp en bra struktur på ämnet men att vi hade gjort några logiska kullerbyttor. En elev kan lika lite som ni lära er tio saker på en gång, menade han, om jag minns rätt. I vetandet bygger det ena på det andra. Han pratade om hur man måste försöka se den elev framför sig som skall läsa det man skriver. Och om att alla elever inte har samma förutsättningar och om att skriva på en så gångbar nivå som möjligt.
Hur tänker han eller hon? Hur fångar man intresse för innehållet? Hur skall vi uttrycka oss? Han menade att vi som naturvetare ibland är lite rädda för att ta ut svängarna i språket och att använda adjektiv för att måla upp inre bilder, men att vi är bra på att servera fakta. Ju mer vi pratade om pedagogik och det vi skrivit, desto mindre rött tycktes det bli i manuset. Jag drog lärdom av allt detta som kom att påverka mig i allt kommande författarskap. Och - vi missade nästa tåg hemåt. Det dröjde ett tag innan det kom ett tjockt brev från Uppsala. Otåligt slet jag upp kuvertet och såg de fem första exemplaren av häftet som kommit från tryckeriet. Det såg mycket bättre ut i tryck än de korrektur jag läst. Trots att jag lusläst all text tidigare fanns det ändå stavfel i texten. De rättades till i nästa tryckning.
Att få sätta sig avskilt och få de rykande färska exemplaren i sin hand är något väldigt speciellt. Det känns både stimulerande och nervöst på samma gång. Vad skall lärarna och eleverna tycka? Är materialet tillräckligt bra i jämförelse med annat? Håller den metodik som genomsyrar materialet? De recensioner jag läste senare var positiva. Men att vara så utlämnad till andras tyckande även i offentliga sammanhang var något nytt för mig. Upplagan blev väl inte så märkvärdigt stor, men tillräckligt lönande för att vi skulle få fortsätta med ett häfte till.

KONTAKTER EN FÖRDEL

Anledningen till att jag fick så många kontakter även på riksplanet var delvis för att jag jobbade som lärare här i Mariestad, men främst för att jag i omkring tolv år var verksam som lärarfortbildare i naturvetenskap vid dåvarande länsskolnämnden i Skaraborgs län. Det innebar träffar med många personer även på riksplanet. Vad jag själv inte fattade var att jag efter att ha varit med att skriva två häften på ett litet förlag i Uppsala betraktades som författare. Under en period fick jag vara med och skriva utbildningsmaterial för naturvårdaverket, det som nu kallas skolverket samt socialdepartementet. Det var enormt krävande för en som var oerfaren att skriva, men det visade sig snart att de flesta inte hade någon större rutin på att skriva heller.
En dag hamnade jag på ett möte där jag definitivt var nybörjare. Vid min ena sida satt Kerstin Thorvall, på andra sidan Hans Gustafsson och en annan välkänd författare, vars namn jag inte är säker på. Övriga var de mest kända läkarna inom området alkohol, narkotika och tobak samt tre pedagoger, bland annat jag. Vi hade som uppgift att göra ett ganska omfattande material som bestod av faktabok, lärarhandledning, upplevelseberättelser och pjäsmaterial för varje område. Jag fick i uppgift att skriva en faktabok ihop med Nils Bejerot som då var en stridbar auktoritet på narkotikasidan. Det var verkligen inte lätt. Han var van att få som han ville. Men vi jämkade ihop oss och Knark-aldrig! kom ut på Sobers förlag.

Natur och Kultur är mitt förlag

Redan då hade jag haft kontakt med bokförlaget Natur och Kultur. Där fanns resurser som jag inte varit i närheten av förut. Att få arbeta med kunniga projektledare, textredaktör, bildredaktör, formgivare och marknadsförare blev ett lyft. Sedan ca. 25 år tillbaka har jag skrivit läromedel för detta förlag. Några av de böcker jag skrivit har blivit marknadsledande i Sverige idag. En bok om människan för mellanstadiet är översatt till isländska och det verkar som om alla elever där använder både lärobok och studiebok. Även lärarhandledningen som jag skrivit själv är översatt. Från början handlade skrivandet bara om biologi för högstadiet med en elevbok på flera hundra sidor, studiematerial och lärarhandledning. Med hänsyn till läroplaner skrivs de om vart sjunde eller åttonde år i genomsnitt. Men med en ny metodik och ständigt nytt faktaunderlag blir varje version som en ny bok och måste skrivas om från grunden. Biologi som ämne har kommit allt mer i centrum för vetenskapen. Det gäller som författare att hänga med i utvecklingen inom biologin om bland annat växter, djur och människokroppen. Det som vållar mest debatt är avsnitten om sex, droger, molekylärbiologi, genetik och utvecklingslära.

Böcker även för mellanstadiet och i kemi

Nu har jag också sedan ett antal år varit med om att skriva läromedel i biologi för mellenstadiet. Det har varit mycket intressant inte minst metodiskt. I fyran kan man läsa om naturen i Sverige, i femman om människokroppen och i sexan om naturen i världen. Som komplettering till detta finns fyra böcker som beskriver växter och djur i Sverige samt växter och djur i världen. I de sistnämnda fyra böckerna har jag jobbat ihop med forskare i Norden. De senaste åren har jag också skrivit kemi för högstadiet. Det är också ett omfattande material som kräver att man är uppdaterad. Kemin har både en laborativ och en faktainriktad sida precis som biologin. Det som jag jobbar med just nu är att skriva lättversioner av både biologin och kemin för högstadiet vid sidan av de nya grundböckerna som är på väg. Det känns som om det är lättare att skriva vanliga läromedel än lättversionerna, som nästan är lika tjocka som grundböckerna. Men vi som författare har fått rejäl utbildning om detta och jag hoppas att det skall räcka.

Boken om Liv

Från Natur och Kulturs sida önskade man att jag skulle vara med och skriva en aktivitetsbok, för i första hand årskurs nio, om livet, ihop med religionsvetare. Det blev nog en av de svåraste uppgifter jag haft. Som naturvetare pratade jag ibland ett annat språk än religionsvetarna. Men till slut blev vi överens om en bok som kallas Liv, där olika synpunkter får komma till tals.

Nationalencyklopedin för yngre

Under senaste året har jag också börjat skriva artiklar till nationalencyklopedins nya satsning som kallas NE Junior. Det är en nätupplaga som i första hand riktar sig till ungdomar mellan 10 till 16 år och till invandrare. Språket är anpassat därefter och även faktadelen. Själva arbetet går till så att jag då och då får mig tilldelat ett antal uppslagsord inom biologin och ett ungefärligt antal sidor för varje artikel.

Hur många böcker har det blivit?

Det var någon som frågade om hur många böcker jag varit med om att skriva och om hur många sidor det blivit. Det vet jag inte säkert, men det måste vara över sextio böcker vid det här laget och bortåt 10 000 sidor.

Ge skrivandet en chans!

För att få lite perspektiv på allt detta skrivande vill jag mena att det aldrig är för sent att börja om man känner att man har intresse. Kanske sitter du och ruvar på en roman, diktsamling eller en idé till en lärobok. Det är bara att sätta igång och gå vidare. Det är stimulerande och utvecklande att skriva. Alla är lika osäkra från början. Jag är fortfarande nästan lika osäker på att något ska bli riktigt bra, även om jag hållit på att skriva länge. Jag tänker med tacksamhet på diskussionerna runt arbetsbordet i Uppslala en gång i tiden. Utan dem hade det nog inte blivit något alls av skrivandet. Det gäller att våga och komma igång, trots att det känns motigt. Ge skrivandet en chans!

Sidan senast uppdaterad: 2017-01-24

Kontakta oss

Telefon

0501-75 50 00

Adress

Mariestads kommun

Kyrkogatan 2
542 86 Mariestad

Samarbetskommunerna
Gullspång kommuns
Töreboda kommun